Det funkar inte längre

Idag så stod en som ska sluta som ridlärare på ridskolan och pratade med en annan ridlärare.
Jag råkade höra lite av deras samtal då jag gjorde iordning en häst brevid dom.
Men i alla fall hon som kommer sluta berättade att anledningen till att hon ska sluta att vara ridlärare var förutom att hon är utbränd så var det att det var inte roligt längre att komma till stallet, hon hade tappat intresset för ridning och allt som det innebär.
För hon tyckte att just nu kändes det som ett tvång att komma till stallet och när man väll kommer till stallet får man en massa jobb påtvingat på sig.
Hon hade helt enkelt tappat intresset att både rida och ha lektioner på grund av tvånget att komma till ridskolan.
Hon vill bara kunna komma ut till stallet och rida utan att få en massa onödigt jobb på sig.

Det har var nog det enda vettiga hon har sagt på länge!

Jag håller verkligen med henne.
Jag har tappat glädjen att rida totalt, jag vill inte åka ut till stallet på söndagar att ha lektioner.
Imorse var det så illa att jag nästan grät av ångest över att ha lektionerna idag för jag vet att förutom dom där två timmarna att ha pyssel så medför en massa jobb.
Jag orkar inte det längre.
Jag mår verkligen inte bra!

Jag vill också kunna åka ut till stallet och bara kunna rida och mocka min box.
Jag vill inte mocka hela stallet. Jag vill inte ha krav på mig att prestera bra och jobba hårt.
Jag vill kunna åka ut på söndagar och bara rida min ridlektion och sen åka hem.
Jag vill kunna träffa kompisar på helgerna. Jag har inte kunnat gjort det på över två år på grund av arbetet i stallet.
Jag vill kunna träffa min släkt, som idag så kunde inte jag följa med till mormor och morfar på grund av stallet och vet nu hur dåligt samvete jag har för det!
Jag har inte kunnat träffa dom på jäte länge och jag får sådna skuldkänslor för att jag inte kunde följa med idag.
Förlåt.

Jag vill inte behöva åka ut på söndagar klockan nio för att sedan rida lektion klockan tio och sen behöva sitta och vänta och i värsta fall få en massa arbete som ska göras under två timmar tills shettisarna ska in och göras i ordning för att sen gå på lektion mellan klockan två och fyra och efter det blir mera arbete. Jag brukar komma hem runt sex på kvällen.
Då har jag varit i stallet i totalt nio timmar.
Jag klarar inte av det längre.
Jag klarar inte av det.

Jag vill få tillbaka glädjen att kunna rida för det här är inte bra för mig, det är som om det blir värre för varje dag.
Dom sista gångerna jag har varit i stallet så har jag gråtit för att allt är så jävla jobbigt där, nu kanske jag låter helt svag men det är verkligen så.
Min kropp orkar men det gör inte huvudet.

Idag var då inget undantag, morgonen började som sagt med ångest.
Lektionen gick rätt så bra.
Efter lektionen så bröt jag ihop.
När mamma kom för att hämta Maria så kom allt som jag försökte hålla tillbaka ut.
Det var pinsamt.
Mamma var tvungen att åka, fast hon ville igentligen inte det men dom skulle till mormor.
Men som tur var så fanns Sandra där.

Hon stannade kvar ända tills halv ett.
Hon bara satt där med mig, vi pratade om allt annat förutom stallet och det var skönt för då skulle jag nog börja gråta igen.
Hon hjälpte mig verkligen!
Tack för det Sandra, du är en sann vän och ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar dig.
Tack för att du finns i mitt liv och alltid finns där för mig.
Jag älskar dig Sandra.

(Men jag måste säga det här gäller mest söndagar inte fredagar! För ni som jag rider med är underbara!!)